Ingen såg mig, någonsin. Jag satt där, längst bak. Ensam. Gjorde grupparbeten själv, varje dag hoppades jag att någon skulle komma och sätta sig bredvid mig, fråga hur det var, vad jag skulle göra i helgen. Jag minns speciellt en gång. Jag pratade med några tjejer från klassen innan lektionen, så sa jag att jag skulle gå in och sätta mig i klassrummet i förväg. Vi var fyra stycken, så jag satte mig vid bänken längst fram, där det fanns fyra tomma platser. Kände mig glad. Tills dom andra tre kommer in, och sätter sig vid bänken bakom mig, där det fanns tre lediga platser. Kommer ihåg hur besviken jag blev. Ingen tid har varit så svår som gymnasietiden. Jag minns första dagen jag satte min fot på skolan, och tänkte att nu skulle jag skaffa nya vänner. Men så blev det inte, jag var väl för rädd, så jag har väl egentligen mig själv att skylla. Jag längtade efter studenten, för jag visste att då var det över, jag behövde inte gå dit mer.